I förra inlägget jag skrev befann jag mig i ett mellanläge mellan singel och upptagen.
Sen plötsligt blev jag någons.
Jag hamnade i ett förhållande.
Dennisabella. Det var vi. He was a skaterboi lalala!
Men jag hann inte ens skriva om honom här. Han var så ny och allt var skört.
För från början ville jag ju faktikt inte ha någon som höll min hand och sov vid min sida.
Eller någon som ringde och sa fina saker. Pussade mig överallt. Någon som blev kär.
Någon som fick all min tid och hjälpte till med allt.
Men han fanns där, som en skugga och han gav mig tillochmed min första frukost på sängen, någonsin.
Han verkade vilja stanna men jag hann inte riktigt förstå eller känna efter innan de där orden bubblade ur hans mun. Ord som skrämde mig och fick mig att backa tillbaka.
För stora ord för sent på natten..
Jag blev halvhjärtad och tom. Magin trubbades av.
Det vi hade tog slut då, sen gick det över och han försvann lika snabbt som det drabbat oss.
Jag fick inga sår, behövde inga plåster eller våta kinder.
Nu är han en kärlekshistoria som aldrig blev på riktigt liksom.
Nu när allt är minnen är det nästan som om han aldrig funnits där. Jättekonstigt.
Men jag stängde av, och verkar gått på rutin innan det gick i graven helt?
Han känns som en bortglömd fladdrande dröm som man inte kan minnas helt, man bara vet hur den kändes? Kanske lurade vi in oss i varandras sanningar?
Jag ville inte ha någon att rulla runt i lövhögen med.
Men vi rullade bra så vi rullade vidare.
Ner i snön. Jag tappade dig där...
