Over & Out 9/7

Både du och jag vet att det vi hade var bra.
Allt började så bra, för bra.
Men nu är det över
och jag har accepterat för längesen.
För alltid lär man sig något.
Jag har insett mycket och förstått hur
ännu en människa fungerar.
Det är din förlust, inte min,
jag behöver inte svek eller krångel.
Du får behålla det för dig själv.

Du är en fin historia nu.
Sommar och svett, färger och äventyr.
En fin historia som slutade som i sagorna.
Vi levde lyckliga i alla våra dagar,
fast på var sitt håll.
Visst, dom där kramarna var så uppskattade,
och visst,
det fanns inget bättre än att somna tätt
intill dig här om dagen
och visst hatade vi att
det blev morgon gång på gång.
Men du fortsatte med ditt vågspel.
Vi är inte det vi var
Du är inte som du var.
Du får fortsätta leka på egenhand.

Your good being a dick, Dick.

Men jag tänker på dig än.
På kvällen, vid den tiden man ringde
och sa god natt förut.
Då kommer tomheten.
Ett stort svart hål i magen.
Hur har du haft det idag?
Tänker du ens på mig?
Ingen aning alls, vill inte veta men vill veta ändå.
Just då gör Stockholm bara ont.
Det känns så sorgligt.
Du var trots allt en del av mitt
liv de senaste 3-4 månaderna.
Varje dag i princip.
Och nu rinner du av mig
som ett sommar-regn.

Jag klamrade mig fast
på det sista jag kunde

I den sista glädjen
Den sista blicken
Den sista akten
Den sista biten av dig
Den sista sekunden med dig

För sen kom
den första dagen utan dig.
Som väntat egentligen.
Smällen. Domen. Slutet.
Helt ärligt, så vill jag bara slå dig.
Hårt.
Så att du fattar & förstår,
och slutar förstöra sånt
som skulle kunna vara så fint.
Men jag slåss inte, jag går undan istället.
Du får äta ost utan mig ett tag framöver.

Baby baby styr upp ditt jävla liv nu,
så ses vi sen någonstans någongång.
Kanske.